Sverker Lenas skrev i gårdagens DN en recension av boken Born to run. Jakten på löpningens själ. I boken uttalar sig olika vetenskapsmän om löpningen som fröet till människans utveckling av språk och abstrakt tänkande. De menar att när vi i begynnelsen jagade bytesdjur till fots, försökte vi tänka som djuret för att förstå dess tankevärld och lättare kunna fånga bytet, samt gissa oss till vilken väg djuret skulle ta härnäst. Eftersom inte våra kroppar är utrustade med några livsfarliga vapen var det för ett rovdjur som människan antagligen extra viktig att utveckla intelligensen för att på så sätt kunna fånga sitt byte. Mycket intressanta och spännande tankegångar! Ska definitivt införskaffa boken.
Jag har själv hållit på ganska mycket med löpning och har en medfött bra grundkondition, och kom alltid först på långdistanslöpning såväl i skolan som i de olika fotbollslag jag har spelat med. Nu har jag dock lagt ner löpningen, men bokrecensionen gjorde mig sugen på att börja med löpningen igen. Det finns inget skönare än endorfinkicken efter en lång och utmattande löptur, faktiskt. Dessutom skingrar det ju tankarna.
Jag skulle egentligen bara gå och köpa snus, men jag fångades av det vackra och sömniga lugnet utomhus. När alla är på jobbet är det nog just vid 11-snåret som naturen allena får tala, förutom på natten och i gryningen förstås. De få människor som syntes ute verkade på något vis slumrande, hela området slumrade, förutom fåglarna; det är en ganska härlig dag, lite kylig, men ljus och fin, och jag upplevde det som att det ligger något befriande fridsamt i dessa timmar på dygnet. De som rör sig i ett bostadsområde vid 11-tiden är nog inte så jäktade eller fulla av tankar på arbete eller andra "viktiga göromål". Även om man varit vaken ett par timmar är det fortfarande långt kvar tills det att alla andra slutar arbeta och aktivitet och fart präglar omgivningen. Det var så jag upplevde det. Det var en skön stämning ute, men faktum är att jag bara såg två personer, och då var jag ute i nästan en timme. Jag tillskriver självklart naturen, vädrets spänning och fåglarnas sång den sköna sinnesron. Jag gick in i en liten "skog" där jag faktiskt aldrig varit förut. På stigen jag går när jag söker lite äkthet och behövlig förlikning med naturelementen tar jag alltid höger, idag tog jag vänster. Jag är ju rätt ny i fågelskådargamet, men jag blir allt bättre kunskapsmässigt.
När jag var liten på somrarna i sommarstugan i Sölvesborg, var duvans puttrande ackompanjemang, när jag tidigt på morgonen gick ut för att borsta tänderna. (Vi hade inte tillgång till rinnande kranvatten då, vi tog det från en stor dunk som behövde påfyllning då och då. Utomhus, utanför köksfönstret, stod ett porslinsfat som vattnet hälldes upp i.) Hur som helst värderar jag dessa stunder högt, när jag som liten (då det ju är konstaterat att man på ett helt annat sätt än som vuxen upplever sig vara ett med allt) gick ut tidigt på morgonen, kände luften, gryningen och allt livs uppvaknande i ett harmoniskt samspel. Jag upplevde nog stor vördnad, men tänkte förstås inte på vad eller varför.
En anledning till att jag fastnat för fågelskådning är nog den upplevelsen att för några sekunder helt vara uppslukad av ett ljud eller en syn, utan tankar på något annat. Så brukar det ju vara med intressen. Det är också kul att höra alla fågelläten, helst i en ihopflytande symfoni, i en känsla av allt är ett och bara finns, utan att behöva placera in något i ett fack eller försöka konstruera en tanke kring det.
Vi hör ihop med naturen. Det är ju självklart, men tenderar att glömmas bort. Vi kommer allt längre bort från vårt ursprung genom det konstlade, materiella och uppdiktade liv som levs av den "moderna" människan. Allt det här är ju självklarheter, men det är värt att påpeka. Kort sagt är vi så självupptagna att vi riskerar att tappa kontakt med vårt ursprung och vår naturliga omgivning, och inte finna användningsområden för naturen annat än genom det konkret egennyttiga. Vill man åt någon essens med livets allomfattande mystik, bör man nog inte förringa banden till naturen.
Rollo May pratar i dokumentärfilmen Sagolandet av Jan Troell, om behovet av mystik. Mystiken försvinner när samhället är så präglat av rationalitet och kunskap. Thoreau skriver i Walden: "Hur skulle han kunna bli varse sin okunskap - vilket är nödvändigt för att växa - han som så ofta måste använda sin kunskap?". Öppnar man sig för okunskapen, växer också möjligheten att ta in saker och upplevelser som inte går att rationalisera eller sätta ord på. Och de vackraste sakerna är de som inte går att sätta ord på eller förklara.
Jag avslutar med en musikvideo med Erik Enocksson, eller rättare sagt en scen tagen från filmen Skinnskatteberg. Det urnordiska vemodet och den djupa skogens mäktiga tystnad i symbios:
Dessa sagolika ord inleder filmen Iluminacja, en polsk film från 1973...
Detta för ju direkt tankarna till ceo och hans illuminata. Så vitt jag har undersökt saken har han myntat ordet själv. Illuminati får du många träffar på, och visar sig ha med mystiska religiösa sekter att göra. Beröringspunkterna är desamma; upplysning, renhet... Orden är ju liksom väldigt snarlika... Nu är det ju emellertid inte "Gud" Eric tillskriver sina illuminata-upplevelser, som t.ex. den gång han (vilken han talar om i en intervju jag inte lyckas hitta) förbryllad, plågad och försänkt i smärtsamma tankar, på en blåsig strand, plötsligt får för sig att himlen öppnar upp sig och känner alltets lugna och harmoniska självklarhet genom hela sitt väsen. Att spränga en sådan robust och otrevlig mur av inrutat tänkande, är alldeles säkert något av det starkaste man kan uppleva.
Erics personliga utveckling är intressant att se ur ett övergripande perspektiv. Först kommer "The New School" 2005 - en upprorisk och ilsk vi-mot-dem-sammansvetsning av de egna leden som mynnar ut i uppjagad extas och som samtidigt försöker fånga essensen och renheten. 2007 kommer kom något mer tillbakalutade "A New Chance" och talar om ett mer uppgivet sökande, blandat med drömska och hoppingivande tillflyktsorter, och i och med låten "The Last Dance" försöker försona sig med och välkomna den alltmer förtvivlade smärtan, som ju ändå alltid tycks återvända. Kampen fortgår i "White Magic", men med en delvis annan motståndare. Eric letar nu i sig själv, istället för att skapa drömska paradis. Väggarna finns kvar, men de är på väg att falla. Eric känner det personliga ansvaret och har mognat mycket. Att döma av ceo-intervjuerna verkar han blicka mycket inåt, eftersom han vet att det är där han kan finna svar, i sina egna upplevelser, tillstånd och förnimmelser. Och han är alltjämt på jakt efter det äkta, istället för att göra som Maria och hemsöka gallerian i hopp om att någon ska lägga märke till honom.
